Tacksam, men matt...
Det har varit väldigt många intensiva känslor i mig på sistone. I helgen var det som att all min energi bara var borta.
Är glad att kunna fördriva tiden bland goda vänner och underbar familj...även de gånger jag inte känner för att träffa nån. Känns alltid lite bättre efteråt.
Lite glada nyheter i allt, är ändå att morbrorn min har kunnat prata. Bara några ord men ändå, det tänder lite hopp! Fast det har jag egentligen aldrig tappat när det gäller honom. Han måste bli bra. Så är det bara.
Kan nästan få panik när jag tänker på hur många sekunder som gått nu sen jag kom hem från jobbet. Jag vill ta vara på varje sekund. Vill umgås med de som betyder något för mig. Vill göra allt jag kan för att få alla att förstå hur tacksam jag är för all tid vi har ihop. Hur tacksam jag är att leva. Lätt att bli nojig, men om jag har det här i huvudet så ofta jag bara orkar, kanske det lyser igenom...
Just nu håller jag på att göra panbiffar och väntar på att Billy ska komma hem. Då ska vi ut och springa (!) Kors i taket =)
Världens gosigaste Nilsson!
Låter som du haft mycket jobbiga saker att ta dig igenom på sistone, men jag vet att du tar dig igenom dem, du är stark min vän. Kan ju inte vara där med mig, men är med dig i tankarna.
