En sån där höstdag
Ni vet. Man vaknar på morgonen, övertygad om att sängen har en magnetisk dragningskraft, som gör att klivet över sängkanten känns som en större ansträngning än att bestiga ett berg. När det känns extra svårt att motivera sig till att göra alla de där måstena som finns i ens liv. När all energi känns som bortblåst och det ända som lockar något, är att sitta med ett täcke omkring sig framför TV:n och titta på film. Just en sån dag bestämde jag mig för att börja blogga.
Den här bloggen är först och främst till för mig. För att det är skönt att skriva av sig ibland och för att det händer så många "små" saker varje dag som faktiskt är de som gör mitt liv. Saker som kan va grymt kul att kunna titta tillbaka på.
Ibland kan jag få för mig där på morgonkvisten att livet är att jobba och sova, men det är långtifrån sant. Vet inte om jag kan säga många dagar som inte gjort mer än så för mig.
Jag vill ändå att andra ska kunna läsa. Att dela med mig av min lilla vardag, till den som vill, känns alledeles förträffligt bra. Speciellt när livet rullar på och man kanske inte har möjlighet att berätta allt man skulle vilja, för alla, alltid. Omständigheter som att man bor på olika platser, jobbar väldigt olika eller kanske bara har olika saker för sig kan göra det lite knivigt ibland. Sen finns det inget som går upp mot att ta sig den där tiden att ses, men när det inte går så kan väl detta duga tycker jag.
Efter att ha ransakat mig själv och mitt liv en stund så skämdes jag nästan. För vad var det som var fel? Ingenting. Att inte vara tacksam för det liv jag har är inte nånting annat än bortskämt och dumt. Och den där höstdagen, den blev riktigt bra ändå!
Den här bloggen är först och främst till för mig. För att det är skönt att skriva av sig ibland och för att det händer så många "små" saker varje dag som faktiskt är de som gör mitt liv. Saker som kan va grymt kul att kunna titta tillbaka på.
Ibland kan jag få för mig där på morgonkvisten att livet är att jobba och sova, men det är långtifrån sant. Vet inte om jag kan säga många dagar som inte gjort mer än så för mig.
Jag vill ändå att andra ska kunna läsa. Att dela med mig av min lilla vardag, till den som vill, känns alledeles förträffligt bra. Speciellt när livet rullar på och man kanske inte har möjlighet att berätta allt man skulle vilja, för alla, alltid. Omständigheter som att man bor på olika platser, jobbar väldigt olika eller kanske bara har olika saker för sig kan göra det lite knivigt ibland. Sen finns det inget som går upp mot att ta sig den där tiden att ses, men när det inte går så kan väl detta duga tycker jag.
Efter att ha ransakat mig själv och mitt liv en stund så skämdes jag nästan. För vad var det som var fel? Ingenting. Att inte vara tacksam för det liv jag har är inte nånting annat än bortskämt och dumt. Och den där höstdagen, den blev riktigt bra ändå!
Kommentarer
Trackback
